Nugatine kommer från kenneln Dauløkke's i Danmark. Hon är född 10 april 2009 i en kull på två. Mamman är Dauløkke's Ogresse la Blance och pappan heter Fripon van de Paterhoek. Från början var tanken att vårt tillskott skulle få ett vanligt "äldre" namn, precis som Elof. Men tji fick vi, hon är faktiskt en liten Nugatine. Men kärt barn har många namn så emellanåt kallas hon även för Nuggi, Fisen, Knorren eller Kakan, vilket underlättar inte minst för alla barn som vill klappa henne. Och barnen älskar henne! Vi träffade henne första gången när hon var 5,5 veckor gammal och att det var en livlig tjej var omöjligt att missa. Hon fräste omkring i full fart, jagade löv och drog i leksaker med sin brorsa Napoleon. Uppmärksam, intresserad och tillgiven. Precis som vi önskat. Att hon sedan är söt som socker är bara en bonus!

Det lilla busfröet är ett riktigt matvrak. Så fort det prasslar i köket kommer hon som en liten raket. Men det är ett duktigt litet kakmonster vi har. När vi började kräva att hon skulle sitta och ta ögonkontakt innan hon fick äta sin mat tog det två tillfällen innan det satt som en smäck. Likadant när hon fick börja vänta på ett "varsågod" innan hon går ut. Vi har gått valpkurs och grundlydnadskurs med henne och det har gått bra. Hon är lite försiktig av sig så den största utmaningen ligger i att få hennes uppmärksamhet när hon hittat någonting annat som måste hållas under uppsikt. Som valp ställdes Nugatine på inofficiella utställningar, vilket gick riktigt bra. Tyvärr har hon bettfel (överbett) så utställningskarriären har hon fått lägga på hyllan. Istället har vi börjat viltspåra lite smått. Under våren har vi gått en nybörjarkurs och vi ska gå samma kurs till hösten igen. Nugatine spårar mycket noga så hon behöver få upp lite tempo i spåret, annars är hon duktig. Matte var mäkta stolt när hon spårade upp en död fågel, nosade genom den innan hon insåg att det inte var den hon letade efter och fortsatte jakten på sin rådjursklöv! Långt bort i fjärran finns det ett championat i spårning som lockar matte…

Våren 2010 fick Nugatine en livmoderinflammation i samband med sitt första löp. Efter ultraljud och i samråd med våra veterinärer beslutade vi oss för att kastrera henne. Vår prioritering var naturligtvis att hon skulle få må bra igen och nu slipper vi dessutom fundera på om det ska komma tillbaka vid andra tillfällen… Idag har vi en återställd Nugatine som är lika galen som före sjukdomen. Det är så det ska vara!

Lilla Nugatine är en riktig kelgris. Hon ska ligga så nära matte och/eller husse hon kan i soffan. Sätter du dig på golvet kommer hon genast och kryper upp i knäet. När hon på morgonkvisten får lov att komma upp i vår säng lägger hon sig som en liten katt uppe på huvudkudden, ihoprullad ända intill mitt huvud (eller husses för all del!). Emellanåt är hon som sagt full med energi också och rusar runt i 190km i timmen, hoppar, studsar och tuggar på fingrar. Då är hon inte lika populär hos oss andra tre, men när hon sen lugnar ner sig och vill gosa är hon så fantastiskt mysig och tillgiven. Det är helt omöjligt att inte älska henne! Sötaste lilla fisen. Mattes och husses lilla hjärta. Oemotståndlig.

Att det blev en hund från Tove Rasmussens kennel är tack vare Elof. Hans pappa ägs nämligen av kenneln och det har i sin tur lett till att vi haft en kontinuerlig kontakt sedan Elof var liten. Relationen till uppfödaren är mycket viktig för oss och därför kändes det tryggt att köpa lilla Nugatine. Tusen tack Tove för att vi fick denna lilla sockertopp!